Några bilder
Så mysigt att få komma ut och gnugga bort allt vinterdamm.
Nu måste vi se vem som är starkast, det kan ju ha förändrats på timmen vi varit ute.
Bamse tittar in i kameran
Bamse uppvaktar en dam, eller är det hon som försöker ställa sig in?
Ni får lite bilder i alla fall :).
Annars väntar jag på solen, less på småskvättarna med regn som kommer var och varannan dag.
Snart.
Tävling och hjälpredor.
Har hjälpredor på gården, förra veckan var det både K & L, nu är det bara K i några dagar till. Mina fjolårstjurar är då barnsäkra i alla fall. De tre inköpta tyckte att det där med en halv människa som skulle ge dem deras mat var något av det läskigaste de hade sett så de sprang ner och gömde sig på ströbädden när L skulle ösa upp kraftfoder. Mesproppar!
Nu har de börjat vänja sig men backar fortfarande undan, man kan ju inte så noga veta. Snart är det dags för dessa pojkar att gå ut på bete, ska inviga vår behandlingsbox när de släpps ut för att kolla deras vikter och sen göra om det när det är dags för installning så att man kan få ett snitt på deras tillväxt under betessäsong. Målet är att de två ska kunna åka på slakt redan i höst när korna stallas upp och sorteras ut (alltså följa med i den skickningen). De minsta måste nog få gå kvar fram till årsskiftet för att få rätta hullet och därigenom en bra klassning. Kanske att det blir någon mer skickning däremellan. Boxen kommer i alla fall att underlätta en individuell plan för slaktdjuren då man kan ha regelbundna vägningar då jag tror att man lätt blir "hemmablind" och upplever djuren som mindre än vad de egentligen är ;).
Mina årskvigor är i alla fall galet söta, när man kommer dit med kraftfoder så kommer de och springer på en lång rad upp till utfodringsplatsen, givetvis är det gamla tant som leder truppen, nåde den som försöker komma före och äta på hennes plats!!! Har börjat sätta mig ner inne hagen när de äter så att de inte ska glömma bort den mänskliga kontakten.
Pirrigt!!!
Kvigorna har flyttat iväg till sin stora fina sommarhage, en normal sommar brukar betessäsong vara juni-september där så jag hoppas det blir så i år med. Det borde räcka eftersom att det dels är något färre djur där än vad det brukar och för att dom kom dit senare än normalt. Det var cirkus så det räckte och blev över när de skulle flytta dit i alla fall, vårat nya grindsystem var väl värt varenda krona i alla fall.
Gamla kloka tant fick följa med och när hon kom hade vi varit dit med en halvgammal ko samt sju åringar men det var ingen som mötte henne när hon klev ur transporten. När vi kom tillbaks med de fyra sista så hade gamla tant samlat i hop de andra som var där och kom för att möta oss. När småfröknarna bar i väg för att kolla läget så stannade gamla tant + den andra kon kvar en bit upp och då stannade fröknarna upp för att sedan återvända tillbaks. Det är lydnad det ;)
Saknad.
På den här sidan himlen finns en plats som kallas Regnbågsbron.
När ett djur som varit särskilt betydelsefullt för någon dör,
så kommer det till regnbågsbron.
Där finns ängar och kullar för alla våra speciella vänner
så att de kan springa och leka tillsammans.
Där finns tillräckligt med mat, vatten och solsken,
och våra vänner har det varmt och skönt.
Alla djur som varit sjuka och gamla
blir återställda till hälsa och vigör.
De som varit skadade blir friska och starka igen,
precis som vi minns dem i våra drömmar från gångna tider.
Djuren är glada och nöjda, utom för en liten sak
De saknar alla någon väldigt speciell som de var tvungna att lämna kvar.
Alla springer och leker tillsammans men en dag kommer någon av dem stanna upp och titta i fjärran.
Dess klara ögon är intensiva; kroppen börjar själva.
Han springer plötsligt från gruppen,
flyger över det gröna gräset
hans ben bär honom fortare och fortare.
Han har sett dig och du möter din speciella vän till slut,
i en återförening för att aldrig skiljas igen.
Lyckliga kyssar regnar över ditt ansikte,
dina händer smeker på nytt det älskade huvudet
och ser ännu en gång in i de tillgivna ögonen på ditt djur
som så länge varit frånvarande från ditt liv
men aldrig från ditt hjärta.
Sen går ni över regnbågsbron tillsammans.
Jag fick den dikten av en vän när Bonnie lämnat mig och i dag snubblade jag över den igen. Saknaden blev stark. Jag ser på korten som är tagna dagen innan hon skulle avlivas, jag undrar om hon förstod? Jag kommer aldrig att glömma sekunderna innan hon dog, då hon lyfte sitt huvud högt, spetsade öronen och för att sedan falla ner...Älskade häst!
Snart ska jag resa...
Jag ska resa nu, gråt inte
Jag vet att du är ledsen, luta dig mot min varma hals,
jag lovar att stå alldeles stilla.
Jag ska inte åka riktigt än, ännu en stund finns jag kvar hos dig.
Du kramar och smeker mig, du säger att jag måste bli hel igen.
Förstår du inte?
Jag orkar inte mer,
jag längtar efter att få sluta ögonen och sova.
Nu kommer bilen som ska hämta mig.
Jag är inte rädd så gråt inte du heller.
Jag försvinner inte, jag reser bara bort.
Nej jag vet inte vad landet heter och du kan inte följa med
Jag vet att jag får vila i daggvått gräs på klövervita ängar.
Så gråt inte är du snäll men när du känner vinden,
den mjuka ömma vind,
den som över stigarna i skogen blåsen där jag bar dig på min trygga rygg,
då ska du känna det som en hälsning långt bort i från.
En sammetsmjuk smekning från en varm och len mule mot din kind.
Jag hade min Bonnie under veterinär behandling i elva månader, till slut gick det inte längre...
