Min bästa present genom tiderna.
Fick jag nog när jag fyllde 13.
När jag kom ner till frukosten fick jag ett kort där det stod att följande var min.
Vilken nybliven, hästtokig, 13 åring tjuter inte av lycka för det? ;)
Det är snart 17 år sedan, vart tar tiden vägen?
När jag provred henne backade hon in bakom en lada och slog bakut flera gånger, på vägen där hon syntes var hon en ängel.
När hon kastade av mig (vilket hände både nu och då) så sprang hon nästan aldrig hem utan hon väntade ca 50 meter från gården och lät sig snällt fångas.
När hon tyckte att jag var skitjobbig, då bet hon mig. (Vad sägs om ett dm långt blåmärke på låret, bitit igenom chaps, ridbyxor och långkalsonger)
När hon inte behagade komma så vände hon upp rumpan och hytte lite med ena bakbenet. Det ödet utmanade jag bara en gång och då slutade det med en spark i revbenen.
När hon skulle köras så klev hon så snällt i skaklarna, stod kvar tills att vi skulle lyfta dom och då...då bara råkade hon kliva ur med ena bakbenet.
Såg hon en transport så blev hon så rädd att ögonen rullade i huvudet på henne.
Trots sina egenheter så var hon min första häst och hon lärde mig mycket. Framför allt att hästar är individer och att man gör inte som man vill med rödhättor ;)
Varje år som den första snön kom blev hon föl på nytt och betedde sig som att hon aldrig sett snö förr.
Jag minns sorgen då hon fick sluta sina dagar. Det var sista lördagen i mars månad 2003 (hon var född 1976). Dagen före var hon dålig men kom upp på benen, natten efter la hon sig...med tom blick tittade hon på mig och pappa utan någon styrka kvar att kliva upp. Det var tunga steg in för att ringa veterinären som kom ut när klockan var 03.30 för att ge sista sprutan.
Jag minns henne med glädje och är tacksam för åren vi fick tillsammans.
När jag kom ner till frukosten fick jag ett kort där det stod att följande var min.
Vilken nybliven, hästtokig, 13 åring tjuter inte av lycka för det? ;)
Det är snart 17 år sedan, vart tar tiden vägen?
När jag provred henne backade hon in bakom en lada och slog bakut flera gånger, på vägen där hon syntes var hon en ängel.
När hon kastade av mig (vilket hände både nu och då) så sprang hon nästan aldrig hem utan hon väntade ca 50 meter från gården och lät sig snällt fångas.
När hon tyckte att jag var skitjobbig, då bet hon mig. (Vad sägs om ett dm långt blåmärke på låret, bitit igenom chaps, ridbyxor och långkalsonger)
När hon inte behagade komma så vände hon upp rumpan och hytte lite med ena bakbenet. Det ödet utmanade jag bara en gång och då slutade det med en spark i revbenen.
När hon skulle köras så klev hon så snällt i skaklarna, stod kvar tills att vi skulle lyfta dom och då...då bara råkade hon kliva ur med ena bakbenet.
Såg hon en transport så blev hon så rädd att ögonen rullade i huvudet på henne.
Trots sina egenheter så var hon min första häst och hon lärde mig mycket. Framför allt att hästar är individer och att man gör inte som man vill med rödhättor ;)
Varje år som den första snön kom blev hon föl på nytt och betedde sig som att hon aldrig sett snö förr.
Jag minns sorgen då hon fick sluta sina dagar. Det var sista lördagen i mars månad 2003 (hon var född 1976). Dagen före var hon dålig men kom upp på benen, natten efter la hon sig...med tom blick tittade hon på mig och pappa utan någon styrka kvar att kliva upp. Det var tunga steg in för att ringa veterinären som kom ut när klockan var 03.30 för att ge sista sprutan.
Jag minns henne med glädje och är tacksam för åren vi fick tillsammans.
Kommentarer
Postat av: Sandra
Vilken fin berättelse :)Förstår sorgen när sista dagen var kommen.. :( Hur lyder Bruttans livshistoria so far? :)
Postat av: ejmis
Vilken underbar present!!
Trackback
