Livet på landet - mitt liv som bonde.

Funderar på om man skulle ha en liten garageloppis någon helg.
Jag har alldeles för mycket saker. För att inte tala om häst och hundgrejor.
Ozzy kan inte ha Willes selar och täcken.
Mix kan inte ha de befintliga sadlarna. R.B:s grimmor är för stora och tio träns...ja, det säger väl sig själv ;).
Helskodda ridbyxor som jag hatar, chaps som inte har använts på flera år och så vidare.
Samtidigt kan vissa saker vara bra att ha.
Vissa av sakerna framkallar stora tårar när jag tar i dom, främst de som tillhörde W. Selen och kopplet han hade vid sitt sista veterinärbesök ligger fortfarande kvar i bilen.

Jag väntar fortfarande på att han ska komma när jag tar bilnycklarna, att han ska stå med huvudet på sned när jag tar på mig skorna.
Hans glada skutt in i bilen när han förstod att han skulle få följa med.
Pipandet när han såg en hund efter vägen, det speciella gnyandet när han kände igen målet för vår resa.

Jag tittar efter honom när jag kommer in till mamma och pappa, väntar att få höra hans halvspringande, sladdande steg i trappen.
Hans ögon när man åt (för ingen, och då menar jag ingen, kunde vara så hungrig som Wille).
Hur han njöt när man kliade honom.
Hur han hatade att klippa klorna.
Hans huvud i mitt knä, hur han klev upp med framtassarna och buffade på mig om jag var ledsen.

Älskade hund.

Vi var med honom ända till slutet.
Det gör så ont.