Livet på landet - mitt liv som bonde.

Fick jag nog när jag fyllde 13.

När jag kom ner till frukosten fick jag ett kort där det stod att följande var min.



Vilken nybliven, hästtokig, 13 åring tjuter inte av lycka för det? ;)
Det är snart 17 år sedan, vart tar tiden vägen?

När jag provred henne backade hon in bakom en lada och slog bakut flera gånger, på vägen där hon syntes var hon en ängel.

När hon kastade av mig (vilket hände både nu och då) så sprang hon nästan aldrig hem utan hon väntade ca 50 meter från gården och lät sig snällt fångas.

När hon tyckte att jag var skitjobbig, då bet hon mig. (Vad sägs om ett dm långt blåmärke på låret, bitit igenom chaps, ridbyxor och långkalsonger)

När hon inte behagade komma så vände hon upp rumpan och hytte lite med ena bakbenet. Det ödet utmanade jag bara en gång och då slutade det med en spark i revbenen.

När hon skulle köras så klev hon så snällt i skaklarna, stod kvar tills att vi skulle lyfta dom och då...då bara råkade hon kliva ur med ena bakbenet.

Såg hon en transport så blev hon så rädd att ögonen rullade i huvudet på henne.

Trots sina egenheter så var hon min första häst och hon lärde mig mycket. Framför allt att hästar är individer och att man gör inte som man vill med rödhättor ;)

Varje år som den första snön kom blev hon föl på nytt och betedde sig som att hon aldrig sett snö förr.

Jag minns sorgen då hon fick sluta sina dagar. Det var sista lördagen i mars månad 2003 (hon var född 1976). Dagen före var hon dålig men kom upp på benen, natten efter la hon sig...med tom blick tittade hon på mig och pappa utan någon styrka kvar att kliva upp. Det var tunga steg in för att ringa veterinären som kom ut när klockan var 03.30 för att ge sista sprutan.

Jag minns henne med glädje och är tacksam för åren vi fick tillsammans.

Inte nu!!!
Flera av mina kor börjar visa att dom nog tänker kalva snart. Inget ont om att kalvningarna kommer igång men dom får gärna vänta liiiiite till :)
Min plan var att dom skulle starta i början av maj, någonting säger mig att kostorken kommer innan aprils utgång, förmodligen kan någon börja redan inom loppet av en vecka.

Problemet är bara att min ladugård är full just nu :o
Fast problem är till för att lösas, inte sant?
Tillfälliga boxar har byggts förr, lösa grindar är det bästa man kan ha.

Dessutom är jag ensam hela sista veckan i april...det är som bäddat för komplicerade fellägen, tvillingfödslar och allt annat man kan hitta på ;) (nej då, jag är inte pessimist...haha)

Jag fick avlägga ett löfte till pappa att inte tala om för mamma hur läget ligger till för då kommer hon inte att kunna slappna av på deras resa utan bara vara konstant nervös för hur det egentligen går hemma med korna och om det kommer smått ;)




Lilla kloka gamla Grandis. Notera hennes blåa öronlappar, det hade man bara på kor födda före 1995.
Jag fick byta till gula om jag vela men på något vis tyckte jag att hon kunde ha dom blå.
Det finns inte så mycket kvar av hennes blod i besättningen pga hennes förkärlek till att få tjurkalvar.  Lite tråkigt kan tyckas då hon på många sätt och vis var en väldigt bra ko, annars hade hon aldrig fått bli 17 år :)

Fast anledningen till bilden var egentligen inte att skriva om henne, det var mer bara en bild för att visa att kalvarna är höjdpunkten och att dom är så bedårande söta :)

Mojje ägs av en vän till min syster. Han har varit utlånad till ett ställe i flera år men nu hade inte dom möjlighet att ha kvar honom. Jag funderade på betessällskap till min donna och av en slump kom jag och Mojjes ägare in på detta och så blev det bestämt att han skulle få vara här med henne.
Så i första hand är han sällskap åt min fröken även om hans ägare kommer att komma hit och rida/pyssla med honom några gånger i veckan.

Det är en mycket busig herre, full av energi när han släpps ut på morgonen så då springer han i hagen, bockar och rullar sig.

Fast han är ju söt som socker och Bruttan bara älskar honom. När Mojje närmar sig porten för att gå in så blir min tant alldeles "förstörd" och studsar runt och piper för att vi ska komma ihåg henne också.




Min prinsessa ;)

Är man inte söt så säg???

Det kommer ett nytt djur hit i dag.
Nu får ni gissa på vad det är så ska jag se om jag kan uppdatera med någon bild i kväll :)

Och då är det klart jag vill vara med :)



Verkar det inte härligt så säg?

Ejmis blogg och tävling hittar ni här. http://ejmis.blogg.se/2011/march/detta-maste-firas-med-en-tavling.html
Självklart säger vi grattis åt hennes blogg också som fyller fyra :)

Jag köpte kassler för att ha till middag.
Kassler...
En stor bit dessutom. Det är ju suveränt att skiva upp och stoppa i frysen.
Problemet är bara att ska man skiva kassler så bör man ha:
En skärbräda, check
En vass kniv, check
En hand som klarar av att hålla kniven och skära bitarna... Misslyckad check.

Jag har bandage från knogen till armbågen. Dessutom fick jag en ask med smärtstillande/antiinflammatoriska små tabletter som jag ska äta i två veckor.
Läkaren godtog inte mitt argument om att jag inte hade tid att vara lugn så länge.
*suck*

Vad jag har gjort? Jag slog i handen/handleden i en stålkant samtidigt som jag höll i en halvtung väska i går fm, det knakade till lite och kändes men så tänkte jag inte mer på det... Problemet var bara att värken tilltog så i morse fick jag så snällt ringa till doktorn eftersom det då skar som knivar när jag arbetade med handen. Han skickade mig på röntgen som inte visade något. Det är alltså en skadad mjukdel... *litet fnys eftersom det ändå var lite tur i oturen*
Just nu är jag mest bara grinig för att jag skulle känna efter så noga. Dessutom blev jag utan min kasslergryta. *dubbelfnys*

Sjukskriven till och med måndag till att börja med. Har jag inte blivit bättre så blir det 7-10 dagar till... *trippelfnys*

Där ni skulle gissa och det bara var Sandra som tordes så var det i alla fall en hemmabyggd tork för höfrö :)

För om det passar när jag är nere hos min favorit så ska jag få köra med denna :). Har varit nere nu i några dagar och försökt vara lite behjälplig när dom har ställt för vårbruk :). Dagarna har varit fantastiska oc hbara susat i väg som dom alltid gör.

Vad det gäller tunnan så har jag i alla fall smörjt lite, donat med slangarna och testkört kranen. Sedan nöjde jag mig så gärna med att bara sitta brevid när den testkördes. Sen hjälpte jag till med att spetsvända harven (och passade även på att färga handsken blå ;)), hacka halm och sitta brevid som förste pratkvarn när J körde kväve :)

Nu är jag på väg norrut igen för att vänta in lite kalvningar, ta itu med lite pappersarbete och kanske börja fundera på att förbereda för vårat vårbruk...men när ska vi tro att det kommer i gång? Det lär nog dröja i alla fall en månad känns det som...

Detta har använts till en gång i världen.

För någon att oavsett hur sjuk jag är så måste jag lösa det för djuren.
Jag har märkt att folk inte riktigt förstår det.

Nu har jag sådan tur att min far kan rycka in mestadels när jag blir riktigt dålig men visst har det funnits tillfällen då det känts som det tagit timmar att sköta djuren och man har hängt dubbelvikt över högaffeln, hostandes och snörvlandes och svetten har runnit som aldrig förr.
Dessutom är jag världsmäste på att säga åt alla andra att dom ska ta det lugnt, lyssna på kroppen och försöka bli bra.
Fast det är mycket lättare att vara klok åt andra än att lyssna på sig själv ;)

Med i mailet fanns två länkar och ja..vad ska man säga?

Eftersom jag inte anser att dessa sidor behöver uppmärksammas skriver jag inte ut dom här.
Jag kikade däremot in på dessa sidor och det är ganska välskrivet, lite åt det dramatiska hållet. Jag kan förstå att det finns folk som köper det med hull och hår, som läser och sväljer utan den minsta antydan till källkritik.

Skulle jag tolka deras påståenden som sanningar så måste jag ställa en fråga.
Är mina kor unika?
Eller...
Är det jag som ljuger?

Påståendet i fråga handlar om att kor och kalvar skriker efter sina kalvar i flera veckor.
Hur länge mina gör det? Tre dagar...
Unikt, lögn, vad?

Nära, lokalt, eko, konventionellt, svenskt, icke svenskt, dyrt, billigt osv...

Jag väljer i första hand närproducerade varor. Sedan lokalt, så långt det är möjligt köper jag svenskt. Däremot köper jag hellre konventionellt svenskt än danskt ekologiskt. I bland handlar jag eko, i bland inte. Jag är inte helt konsekvent där.  Jag köper även hellre grannens icke ekologiska kött eller ägg än det svenska eko alternativet som fraktats 80 mil.

Hörde en gång att om man ska vara säker på att arlas produkter är svenska så ska man se så att den röda kossan finns på förpackningen. Någon som vet om detta är sant?

Det känns som att detta är långt bort i tiden.
Den vita som är längst fram i bilden var en ko som jag älskade och hatade. Supersnäll och trevlig tills man skulle ta in henne från betet. Då förvandlades hon till ett folkskyggt och hysteriskt *****. Hon visste precis vart porten var och stannade med en del av kroppen utanför så att hon hann kasta sig ut när man skulle stänga. Lyckades man stänga porten bakom henne fick man vara beredd på att kasta sig undan när hon rusade i blindo.
Hon hatade verkligen dagen då hon skulle in. Däremot hatade hon inte att vara inne för då var hon hur go som helst?!
Tyvärr fungerar det inte med en sådan ko då alla kalvar såg hennes beteende och självklart gjorde lika. Säger mamma ko att det är läskigt, ja då måste det såklart vara super-duper-hyper-livsfarligt och springer kompisen gör jag säkrast i att agera likadant =S.

Haha. För första gången i mitt liv har jag fått en VIP inbjudan.
Lantmännen vill bjuda mig med sällskap på middag nästa torsdag men vi får väl se.

Hur som helst är det lite roligt att få en sådan i postlådan.

Det där med bilderna ;) Jag får försöka uppdatera om allt och ingenting ändå med egna bilder :).

I dag har jag och gangstern njutit av att springa i skoterspåren, bäst att passa på när dom fortfarande bär. Ljuvligt väder men gissa vilken hund som hade antagit en mer smutsbrun färg på sitt vita när vi kom hem igen. Vägarna är bara nu men inte torra någonstans. Bil, traktor, skor, hundar, hästmagar, ja...you name it ;)
Fast jag ska inte klaga, det är bara ett enastående bevis på att vi äntligen är på väg åt rätt håll.




Det är mysigt att gå bland träden, njuta av att solens strålar värmer, under snön hör man hur bäcken rör sig och längre bort hörs ett avlägset ljud av en skördare som håller på att gallra ur skogen.



Lillpluppen. Snart nio månader gammal :)

Ska handla om en person som jag saknar. Eftersom jag sällan lägger ut bilder på personer så får det bli på en högt älskad och mycket saknad häst.



Midt West Felicia <3

Jag skulle slå varje modebloggare med hästlängder... Kanske inte i dom hetaste kläderna eller de trendigaste smyckena men väl i konsten att vara totalt omatchad men ändå visa sig bland folk ;)