Livet på landet - mitt liv som bonde.

På den här sidan himlen finns en plats som kallas Regnbågsbron.

När ett djur som varit särskilt betydelsefullt för någon dör,
så kommer det till regnbågsbron.
Där finns ängar och kullar för alla våra speciella vänner
så att de kan springa och leka tillsammans.

Där finns tillräckligt med mat, vatten och solsken,
och våra vänner har det varmt och skönt.
Alla djur som varit sjuka och gamla
blir återställda till hälsa och vigör.
De som varit skadade blir friska och starka igen,
precis som vi minns dem i våra drömmar från gångna tider.

Djuren är glada och nöjda, utom för en liten sak
De saknar alla någon väldigt speciell som de var tvungna att lämna kvar.
Alla springer och leker tillsammans men en dag kommer någon av dem stanna upp och titta i fjärran.
Dess klara ögon är intensiva; kroppen börjar själva.
Han springer plötsligt från gruppen,
flyger över det gröna gräset
hans ben bär honom fortare och fortare.
Han har sett dig och du möter din speciella vän till slut,
i en återförening för att aldrig skiljas igen.

Lyckliga kyssar regnar över ditt ansikte,
dina händer smeker på nytt det älskade huvudet
och ser ännu en gång in i de tillgivna ögonen på ditt djur
som så länge varit frånvarande från ditt liv
men aldrig från ditt hjärta.

Sen går ni över regnbågsbron tillsammans.


Jag fick den dikten av en vän när Bonnie lämnat mig och i dag snubblade jag över den igen. Saknaden blev stark. Jag ser på korten som är tagna dagen innan hon skulle avlivas, jag undrar om hon förstod? Jag kommer aldrig att glömma sekunderna innan hon dog, då hon lyfte sitt huvud högt, spetsade öronen och för att sedan falla ner...Älskade häst!


Snart ska jag resa...
Jag ska resa nu, gråt inte
Jag vet att du är ledsen, luta dig mot min varma hals,
jag lovar att stå alldeles stilla.

Jag ska inte åka riktigt än, ännu en stund finns jag kvar hos dig.
Du kramar och smeker mig, du säger att jag måste bli hel igen.
Förstår du inte?
Jag orkar inte mer,
jag längtar efter att få sluta ögonen och sova.

Nu kommer bilen som ska hämta mig.
Jag är inte rädd så gråt inte du heller.
Jag försvinner inte, jag reser bara bort.

Nej jag vet inte vad landet heter och du kan inte följa med
Jag vet att jag får vila i daggvått gräs på klövervita ängar.

Så gråt inte är du snäll men när du känner vinden,
den mjuka ömma vind,
den som över stigarna i skogen blåsen där jag bar dig på min trygga rygg,
då ska du känna det som en hälsning långt bort i från.
En sammetsmjuk smekning från en varm och len mule mot din kind.

Jag hade min Bonnie under veterinär behandling i elva månader, till slut gick det inte längre...