Livet på landet - mitt liv som bonde.

Sitter nedkrupen i soffan med Ballerina pepparkakskex (misslyckat köp, var inte alls så goda som jag hoppades på) och glögg, slappar och tänker. Kom fram till att det var längesedan jag uppdaterade min blogg. Egentligen slog det mig redan i bilen på väg från Uppsala där jag varit och hälsat på min söta systerdotter som fyllde fem.

Så vad har då hänt?

Ja ingen har väl missat grisskandalen. Jag tycker att da:s tillvägagångssätt var fel fel fel, man skriker inte högt om misstänkt vanvård för att sedan i nästa mening säga att "bevisen är samlade under två år". Det rimmar illa i mina öron, även om da vela göra ett "stort" uppblås så har dom kunnat anmäla under tidens gång. Jag har funderat på om dom var på tok för mediakåta för att bry sig om djurens bästa som dom påstod sig göra.

I vilket fall som helst så kommer jag fortsätta med det lilla griskött jag konsumerar. Allt som oftast köps det lokalt också.

Vad det gäller bilderna från grisgårdarna så vet jag egentligen inte om jag kan skrika så högt när jag inte sett gårdarna själv, jag var en gång i tiden på en gård här där jag skulle ta hand om djuren eftersom att bonden påstods vara "djurplågare" och den ena bilden efter den andra var med i skvallerblaskan till lokalpress. Dom hade publicerat en bild på en "mycket mager ko" och hade fotat henne ur ett urkasst perspektiv. Det visade sig att den "mycket magra kon" var en ranglåg förstakalvare med en halvårsgammal kalv vid sin sida. Den "mycket magra kon" hade i överlag svårt att lägga på sig i hull och visst, hon var smal, det syntes att hon gått med kalv men inte sjutton var hon mycket mager.  Vem är egentligen jag att dömma utifrån några bilder? Även om jag tyckte att bilderna som visades på nyheterna i dag med kor som gick i mycket djup lervälling var fruktansvärda så kan jag inte låta bli att fundera på;

Vad ligger bakom? Har bonden knäckts av dålig ekonomi som plågar många denna höst och inte kunnat svälja sin stolthet för att be om hjälp?  (Säga vad man vill, men många bönder, kanske främst bland det äldre, har en otrolig yrkesstolthet och ordet hjälp ligger många gånger långt borta för att då kan man uppfattas som svag och mindre duktig)

Sedan kan jag fundera på varför en bonde gärna pratar om sina kollegor ur samma kår tills att något händer, då är det ingen kollega längre. Då är det en konkurrent eller någonting annat knappt värt att nämnas. Tänk om det ligger någonting väldigt tungt och personligt bakom och sedan vänds man ryggen av den yrkeskår som man så stolt har sagt att man tillhör. Visst, det är inte med stolthet som jag har en person i min kår som inte klarar att ta hand om sina djur men det är likförbaskat min kollega!

Säg att man jobbar på ett kontor, a har en mamma som dör mycket hastigt och pappan tar livet av sig i samma veva för att han inte vill leva utan sin fru. A blir väldigt nere och ledsen, orkar inte sköta sina arbetsuppgifter och sitter helst och stirrar tomt framför sig. (Nu bortser vi från att djuren ska ha sin omvårdnad varje dag och att papper klarar sig bättre utan människan) . Skulle ni då frysa ut A av en sådan orsak eller skulle han fortfarande vara en kollega?

Annars är jag less på leran och var så glad åt minusgraderna så att det äntligen blev lite mer bärighet i markerna och vad läser man sedan i tidningen? Jo, nya plusgrader på ingång till veckan .

Lokala LRF-avdelningen har haft årsmöte och nya ordföranden blev jag. Jag har ett spännande år framför mig och har blivit invald precis i en tid då vindkraftsdiskussionerna går heta och vi har en möjlighet att vara med i en satsning som kallas "fiber till byn". Vi får väl se vart detta slutar och om jag kan förvalta medlemmarnas förtroende så att dom blir nöjda.